måndag 30 april 2007

Valborg - högtiden som blev en lågtid...

Valborg! Konungens födelsedag och vintern har äntligen rasat ut bland våra fjällar...våren är här! Underbart, eller hur? Ja, jo visst är det så, men jag som nästan har kvar min barn-licens ser Valborg med helt andra glasögon. I kvällspressen och på de stora nyhetssändningarna kommer det rapporter om hur varannan tonåring (läs ca 15-åring) skall supa sig full under Valborgsmässoaftonen. Det betyder att övriga hälften inte har planerat att supa, men kommer med all säkerhet säkert göra det ändå. Vad är det som håller på att hända? Vi pratar om barn som knappt får se barnförbjuden film på bio, eller hens hyra videofilm. Knattarna håller på att skapa en krökningens högtid. Det är vedertaget att man skall supa. Jag blir så förbannad när jag tänker på det. Mest kanske för att jag själv aldrig genomgick någon så kallad "fjortis"-period eller drack i parker eller liknande. Och än värre blir störelsemomentet när man tänker på vad som föranleder problemen: Sveriges helt skadade inställning till alkohol. Ända sedan Emil i Lönneberga täljde trägubbar har den svenska moralpaniken och kyrkliga ledkäppen gjort att alkohol är bland det mest förbjudna och därigenom också det mest lockande som finns. Motbok, alkoholförbud, ja förslagen som skall hålla människor nyktra och fina har sällan visats sig vara någon poppis idé. Se USA som exempel. I stort sett hela den organiserade brottsligheten i USA byggts kring det välkända spritförbudet som förbjöd försäljning och innehav av alkohol. Dock ska nämnas att förtäring fortfarande var tillåtet. Precis som med narkotika, men både du och jag förstår ju att det tar ut varandra då man per defintion måste inneha något av dem för att kunna konsumera. Nå, vad jag med viss möda försöker säga är att inställningen som Sverige har haft till alkohol har skapat en skev inställning till både konsumeringen och en form av åldersparanioa. Jag menar, du får gifta dig, ta körkort och en herrans massa annat när du är 18 år, men man får inte köpa en öl. Det är ju helt vansinnigt.
Tyvärr tror jag inte vi kan se någon bättring. Tvärtom, svarthandeln med öl och sprit till ungdomar bara ökar och fall av misshandel och våldtäkter bland unga eskalerar fortsatt.
Låt oss som är äldre och är förebilder för de unga åter göra Valborg till en högtid och inte en lågtid. Prata, nattvandra och spöa upp de som säljer alkohol till våra barn. Mogna människor, förena Eder!

Ung och alkohol?

Systembolagets ungdomsavdelning


Festmetoden.se - Testa dina alkoholvanor

Barnombudsmannen

Janne Björklund - alliansens spader Ess?

Efter valsegern i september i fjol har inte direkt alliansen stoltserat med några väl genomförda förändringar. Ej heller har statsråden varit några klart lysande stjärnor. Ja, du suckar säkert instämmande kan jag gissa. Dock finns det En av alla klåpare som faktiskt imponerar på mig. Det är skolminister Jan Björklund. Varför? Jo, han vågar säga obekväma sanningar, han vill förändra Tomas Östros myspys-skola med en skola där lugn och ro råder och där man inte daltar med mobbare och annat patrask. All heder! Vi behöver fler småbarnspappor i politiken, och gärna med förflutet som yrkesmilitärer. Uppenbarligen. Fler Jan Björklund i svensk politik...

onsdag 25 april 2007

Demokratins dilemma

I Sverige är demokrati en självklarhet och följdaktligen har vi många olika partier att lägga våran röst på och jämfört med andra länder ligger valdeltagandet högt. Runt 90%. Låter skyhögt, men i min mening är det 10% för lite. Den moderna svenska människan ser idag på röstningsprocessen som något jobbigt, ansträngande och onödigt, då man tycker att den enskildes röst inte gör skillnad. En riktigt katastrofal inställning i mina ögon. Ponera att de tio procenten skulle gå till valurnorna vart fjärde år kanske samhället hade sett radikalt annorlunda ut. Vi kanske hade haft tre riksdagspartier till eller kanske tre färre. Att inte utnyttja rätten till att rösta på 2000-talet är i mina ögon en omedveten form av respektlöshet för de frihetskämpar som dödar och blir dödade för sin kamp för demokrati. I Afrika uppfostras barn att med hjälp av automatkarbiner utkämpa ett slag för att en dag kunna lägga en valsedel i en urna och visa att man kan göra skillnad. Jag skulle vilja att de som "ligger på sofflocket" varje val skulle få en inblick i hur det är att varje dag kämpa för att få rösträtt, att varje dag vakna med en Ak47:a vid sin sida i vetskapen att man kommer döda en annan människa i sin kamp för demokrati. Vi i Sverige vet inte hur bra vi har det. Vi har yttrandefrihet och varje människa har rätt att göra sin röst hörd och påverka politikerna. Det är för mig skamligt att höra att vi har fantastiskt bra valdeltagande när åtskilliga hundra tusen röstberättigade väljer att stanna hemma på valdagen. Visst, om det inte finns något politiskt alternativ som stämmer överens med ens åsikter kan man ändå ta sig till valurnan och lägga en blank röst, detta i respekt och vördnad för de som dör i kampen för demokratin.

Väl mött i en vallokal 2010!

Fotboll = våldets nya vagga?

I mitt senaste inlägg var jag upprörd över det onödiga och makabra våld som våra barn tvingas genomlida på skolorna runt om i landet. Och bränslet på elden denna gång är skrämmande likt: den allt mer vanliga och förekommande huliganismen i Sverige.

Här följer ett utdrag från Göteborg-Tidningens (GT) löpsedel den 18/4 -07:

Ur polisens pressmeddelande i natt efter fotbollsmatchen IFK Göteborg-AIK på Ullevi:
"79 personer har omhändertagits eller avlägsnats för ordningsstörning. Fem personer har omhändertagits för berusning. 47 personer har visiterats för att eftersöka farliga föremål. Fyra personer har medtagits för kroppsbesiktning misstänkta för narkotikabrott."

Jo, du läste rätt. Nästan 140 personer såg igår till att vi skattebetalare fick punga ut med närmre en miljon kronor i poliskostnader för att de skulle kunna leka Gud på Göteborgs gator. Visst skall det nämnas att matcherna mellan IFK-AIK (Göteborg - Stockholm) har varit och kommer alltid att vara högriskmatcher då det är ett Mekka för debila "fans" att stoltsera med sin lokalpatriotism. Fast jag ser det som en ringa ursäkt för gårdagens händelser. Slagsmål på speciellt anpassade familjeläktare, våld, skadegörelse, ja you name it. Liknelserna till EU-kravallerna i samma stad ligger nära till hands.
I England har man vunnit kampen mot huliganism. Hur? Jo, man har portat alla potentiella bråkmakare från alla matcher, tagit deras pass vid eventuella utlandsresor för att bespara arenor världen över deras närvaro samt en omfattande polisiär närvaro. Vad hindrar Sverige från att göra samma sak? Kan inte vi liksom britterna rent byråkratiskt spöa skiten ur dem? Att resa utomlands för en huligan skall vara lika probmlematiskt som att bli svensk småföretagare. Sådana åtgärder låter helt rimliga i mina öron och på sikt skulle man slippa mycket av det onödiga våldet som bland annat utspelade sig igår.

Nu skulle jag vilja göra en parallell till mitt tidigare inlägg Aggressivitet och Våld - lev med det eller dö av det? där jag kritiskt dikuterade våld i skolmiljö och vurmandet för att mobbarna är de egentliga offren. Den debatten tycker jag man kan applicera även här: ex antal anabolstinna 16-30-åringar gör en hel stad och en fotbollsarena till ett slagfält under en dag. Likaså gör mobbarna detsamma på sina skolor, fritidsgårdar o.s.v, ja ni fattar galoppen. Även när vi pratar om hulig..förlåt fotbollssupportrar ser vi samma mönster som tenderar vara det standardiserade tillvägagångssättet gällande våld i skolmiljö: man blundar för det, "äh, låt dem puckla på varandra" samt den bästa av dem alla (håll i dig nu) det är DE som mår DÅLIGT, visst är det underbart. Man blir nästan lite rörd. Ska vi rehabilitera asen? Är det de som vi ska göra? Flytta barnfamiljerna till egna läktarsektioner? Spärra av städer och extrautrusta krogarna med speciella insatspoliser så att upploppen kan pågå ostört utan att den jävligt tillmötesgående Svensson-pöbeln skall vara ivägen? Nej, nu får det fanimig räcka, sluta dalta, sluta låta de svagsinta "supportrarna" få sista ordet. Låt mig lite osökt gå in på en av Göran Hägglunds käpphästar i valspurten 2006: civilkurage. Visst låter de fånigt, men fan vad man inser hur rätt stollen har ibland. Är det inte ett naturligt steg att Vi som inte pucklar på varandra säger Nej! och står upp för våran rätt, att älska fotboll. I min värld är det inte rimligt att det är Vi som skockas runt med huliganerna som herde. Man skulle nästan kunna tro att det är migrationsverket som coachar huliganerna i sitt tillvägagångssätt, men det får bli ett annat inlägg.
Hur skall vi då säga Nej? Till och med jag som är en tjugoårig parvel förstår att det inte är så enkelt. Man kan inte rent fysiskt gå efter Hägglunds modell om man vill ha livet i behåll, men regeringen kunde, förlåt borde ta sig i kragen och inleda ett omfattande arbete med kartläggning och granskning av supportrarna, för gör de det kommer jag komma tillbaka till arenorna och slippa oroa mig för "det meningslösa gatuvåldets larm". Göteborg är min hemstad, jag älskar den mer än någon annan stad, jag älskar också fotboll mer än någon annan sport, så det är få saker jag avskyr så mycket som människor som avsiktligt kastar båda i smutsen, igår huliganerna.

Pennan är mäktigare än svärdet, kom ihåg det!

Aggressivitet och våld - lev med det eller dö av det?

"VÅGA - säga Nej till droger och våld" hette en kampanj i början av 90-talet som riktade sig till ungdomar i högstadieålderna. Helt enkelt en svensk motsvarighet till den amerikanska "DARE"-kampanjen. Nå, vad säger den meningen Dig? Vad innebär det att i detta fallet säga "nej" till våld? För mig kan det te sig begripligt att gå ut med en sådan kampanj i början av 90-talet när allt fler subgrupper växte sig starka och flera extremgrupper i Sverige begick flera våldsbrott. I synnerhet många unga, exempelvis mordet på John Hron i Kode. Som jag tolkar det handlade kampanjen om en attitydsförändring bland unga, det skulle inte vara töntigt att säga nej till kokain eller en gruppmisshandel. Lite i stil med En rökfri generations skrämselpropagandaturnéer bland landets 10-åringar under senare år.
Blev landets unga lugna och fina mönstermedborgare? Ingalunda, för under min mellanstadietid fick jag på min skola besök ett par gånger av Landslaget mot Våld. En förening som bestod av ett knippe avdankade B-atleter som fått det nobla uppdraget att föreläsa om vålds konsekvenser för femteklassare. Man fick bland annat se klipp ur Jean-Claude Van Damme filmer och så-här-mycket-våld-tål-man-inte-i-verkligheten-retoriken. Behjärtansvärt, visst, men varför måste man mobilisera en sådan här nationell positiv kraft vart 10e år för att undvika att en hel generation blir ligister och vandaler? Räckte det inte på 90-talet?
När gick det snett undrar jag och finns det ett slut? Redan Platon pratade om att aldrig hade ungdomen varit så hopplös som då (sorry Mikael, men referensen passade in här) och hur kommer det då te sig i framtiden. Jag tror att om några år kommer man skippa matematiken, svenskan och engelskan i undervisningen och låta våldskunskap bli det stora huvudämnet. Eller, det var kanske lite väl saltat, men våld av och med unga på, i och utanför skolan har blivit ett akut problem. Hela vintern har det pratats om mobbning, bötning och hundratalet polisanmälningar - bara i Göteborgsområdet! Som före detta mobboffer blir jag helt vansinnig när jag läser om det och jag tycker att skolornas och myndiheternas agerande nästan tenderar bli rent debilt. Man daltar med mobbare, man gör offer av förövare och de riktiga offren får en dunk i ryggen och tvingas upp på "10".
Det är här min rubriksättning kommer in i resonemanget, ska vi "andra" tvingas leva i ett samhälle där våld och hot är normen för framgång och status och inte längre hårt slit och studier? Eller ska vi sätta oss emot det och sätta våra liv på spel? För det är det som våra barn går igenom varje dag i skolan, ska man stå upp för sin sak och åka på spö, eller ska man titta ner i marken och leva med glåporden och knuffarna? Det är inte barnen som skall våga säga nej till droger och våld, det är ju VI vuxna. Hjälp varandra att hälpa dem, VÅGA hjälpa, för att säga "nej" har hittills inte hjälpt ett enda mobboffer. Tack för ordet...